Hindrar vår rädsla att bli anklagade för green washing oss från att berätta när vi gör något bra?
Vi har noterat att det finns en kontraproduktiv, dock inte oväntad, tendens i vårt samhälle. Våra orimliga krav på perfektion eller inget. En effekt som kan skönjas är att hos många företag är rädslan för att anklagas för green washing så stor att de knappt vågar berätta om vad de gör inom hållbarhetsområdet.
Men först behöver vi reda ut begreppen. Vad är Green Washing?
Greenwashing innebär att skapa en bild av att vara miljövänlig och belysa enskilda miljövänliga insatser. Exempelvis framhäva en miljöåtgärd som företaget gjort, som dock kan vara obetydlig jämfört med andra miljöstörningar företaget orsakar. Att leda konsumentens uppmärksamhet bort från något dåligt till något som ser ut att vara bra för miljön. Det dåliga som man täcker över med green washing behöver inte nödvändigtvis ha med miljö att göra.
Det omfattar även att framställa något som bättre för miljön än vad det i själva verket är. Det är fastslaget att det inte är tillåtet att kalla vad som helst för ”miljövänligt”. Endast varor eller tjänster som har en neutral eller positiv miljöpåverkan får bli kallade miljövänliga. Det räcker inte att vara bättre än konkurrenterna. Annars blir omgivningen vilseledd till att tro att en verksamhet med negativ miljöpåverkan är bra för miljön.
Om vi börjar med att fastställa det uppenbara. Nej, det är inte ok att låtsas som att små insatser som företaget gör kan friskriva en hel organisation från dess klimatpåverkan. Att källsortera eller köpa BCI-bomull kompenserar inte hela organisationens klimatpåverkan.
Exempelvis blir inga flygresor hållbara för att vi betalar en liten extra avgift för sk. klimatkompensation. Inte heller är Preems gröna diesel helt hållbart. Det sker utsläpp av CO2 oavsett om det är fossilbaserad diesel eller biodiesel, sk. biogena CO2-utsläpp. Plus det faktum att det sällan är 100% biodiesel i tanken, utan bara en högre inblandningskvot, något som redan är lagstadgat. Men kvotplikten för drivmedel behöver vi inte fördjupa oss inom här. Vill du läsa mer om kvotplikt på biobaserade komponenter i drivmedel så klicka in här.
Vilket förhållningssätt har du?
Men det finns en problematik med detta resonemang att inte få berätta om små framsteg och utvecklingsarbete utan att beskyllas för att inte göra allt rätt. Det finns INGEN som är felfri. Ingen människa i Sverige lever idag ett liv som inte genererar några utsläpp. Det finns givetvis de som inte bidrar till stora utsläpp, men generellt så bidrar vi alla mer eller mindre med utsläpp.
I slutändan handlar det om ett förhållningssätt till omvärlden och oss själva. Vi kan välja att leta fel hos andra och oss själva, eller vara transparenta och insiktsfulla kring våra och andras tillkortakommanden och samtidigt vilja fokusera på framstegen. Därmed inte sagt att det är ok att nöja sig med myrsteg när det krävs elefantkliv framåt. Men myrstegen är viktiga när vi rör oss i rätt riktning. Ska vi inte då få prata om de små stegen framåt, så länge som vi är också pratar om vilka elefantkliv vi fortfarande har kvar att ta?
Idag börjar fler och fler komma till insikt om att vår konsumtion och våra vanor har en skadlig inverkan på klimatet.
Men ska vår insikt om all skadlig verksamhet hindra oss från att prata om framsteg? Ska vi kringgärda företagen med totalt fördömande och slå ned på alla deras försök till bättring i väntan på att de kan visa upp en fullständigt genomlyst och cirkulärt hållbar produktionskedja?
Hur ställer vi oss? Krävs perfektion innan kommunikation?
Det finns val för de företag som arbetar med rapportering enligt GHG protocol. Antingen kan de ta med all påverkan både uppströms och nedströms och belysa alla utsläpp som relaterar till företaget eller så kan de välja ut vilka parametrar som är mest relevanta för dem.
Vore det inte eftersträvansvärt att vi alla i samhället intar en mer tillåtande attityd när det gäller hur vi ser på vad vi vågar kommunicera?
Transparent, noggrant och relevant. Men inte militant.
Hur vill du ha det?